blivandemamma.blo.gg

Eftersom bebis kan komma vilken dag som helst så vågar jag inte vänta längre med att skriva ner denna sammanfattning. 

 

Allt började i slutet på April / början på Maj 2013, jag trodde att jag var gravid. Jag och Johan hade bara vart tillsammans 2-3 veckor och jag var livrädd att det skulle förstöra vårt förhållande.

Men jag vågade vara ärlig och berätta att jag trodde jag var gravid för honom. Han vart såklart orolig men stöttade mig hela tiden. Vågade till sist ta ett gravtest som såklart visade negativt! Det vart en lättnad för både mig och Johan.

Det han inte ens gå en vecka från testet innan Johan smsar mig på jobbet och säger att han känner sig lite besviken att det inte var något. Han sa att han hade tänkt en hel del och tyckte att ett barn skulle passa bra in i hans liv just nu.

13 maj fick jag smset där han fråga om inte jag skulle sluta med mina p-piller och att vi försökte på "riktigt". Efter två dagar slutade jag med Cerazette (15/5). Jag hade inga större förhoppningar då jag läst att just dessa p-piller krånglat för massor av tjejer och att det tagit upp till ett år innan dom plussat eller att dom plussat direkt men fått missfall.

15 Juni kom min första mens och med hjälp av en app till mobilen räknade vi ut på ett ungefär när min ägglossning skulle vara.

 

Jag började få små symtom som lite ömma bröst och en sjuhelsikes aptit! Åt non stop och var lika hungrig efter bara en halvtimme igen! Klarade knappt av att dricka alkohol på power meet, tyckte allt smakade skit. En tjej kom fram och pussade Johan på kinden vilket gjorde att jag flippade ur och var helt vansinnigt arg på Johan vilket ledde till ett storbråk. I efterhand förstod vi ju att det berodde på mina hormoner.

Sen fick jag enorma blodådror på brösten. Johan var helt övertygad om att jag var gravid, men jag förnekade och sa att han bara inbillade sig.

Den 10 Juli skulle vi förlova oss, ringarna väntade i Johans vitrinskåp. Det var en onsdag och jag kommer ALDRIG glömma den dagen. På tisdag kvällen åkte Johan i vanlig ordning till jobbet för att jobba natt. Jag satt uppe sent den kvällen/natten och hittade på internet att man kunde göra ett gravtest positivt om man doppade det i coca cola. Vilket jag naturligtvis testade och det fungerade! Yes, tänkte jag, nu ska han allt bli lurad imorgon bitti när han kommer hem :)

Eftersom jag lovat att testa mig så gick jag in på toaletten när Johan kom hem och kissade på en sticka. Sen tog jag fram "Cola testet" och gömde de riktiga testet bakom ryggen.

Johan såg igenom mitt poker face och jag fick erkänna att de var ett bluff test. "Här är det negativa" säger jag och lägger fram det riktiga testet och går iväg mot hans vardagsrum.

"Men det är ju två streck på det här testet!" hör jag bakom min rygg. Jag kastar mig om mot testet för att titta och får en fruktansvärd panik känsla i kroppen när jag ser att det är positivt.

Johan var överlycklig och jag var i chock, visste inte alls om jag var glad eller ledsen. Det tog någon timme innan det släppte och jag kände lycka.

 

Dom första vi berättade för var min lillebror Oscar och hans flickvän. Vi mötte upp dom i Strängnäs och på ett fik där berättade jag att han skulle bli morbror.

Efter det åkte vi alla fyra tillbaka mot Eskilstuna och mötte upp min mamma vid Tuna park. Jag slängde väl fram det lite snyggt att hon skulle bli mormor, men hon trodde ju såklart att jag skojade.

Tog då fram mobilen för att visa kort på testet, men hon trodde att jag snott bilden från internet. Sen när det väl gick upp för henne att vi inte skämtade så vart hon överlycklig och gick raka vägen in på lindex för att köpa 2 par bebis strumpor :)

Pappa berättade vi för på IKEA på fredagen innan jag åkte till mora för att göra farmor och farfar glada med den lilla nyheten. På lördagen åkte Johan till Italien och skulle stanna där i 2 veckor.

 

Det var jobbigt att vara ifrån honom så länge när man just fått reda på en sån här stor sak. Mådde riktigt dåligt men som tur var hade jag stöd från både farmor och mamma.

Ca en vecka var jag i Mora, på den tiden hann farmor köpa en barnvagn åt oss. Så nu hade vi 2 par strumpor och en barnvagn och jag var bara i v.5 haha

 

I v.7 kunde varken jag eller johan hålla oss längre så vi gick ut med vår nyhet offentligt på facebook. Det var tänkt som en käftsmäll till våra ex, och många tog illa upp :) precis vad vi ville.

 

I vecka 10 var det min tur att resa ut i stora världen. Jag och mamma åkte en vecka till Mallorca. Även detta var jobbigt psykiskt för mig.Jag hade en jätte trevlig vecka med mamma men jag saknade Johan så det gjorde ont!

 

I vecka 16-17 kände jag första sparkarna innuti magen.

 

21 oktober var den häftigaste dagen i mitt liv. Vi fick äntligen se vår skatt på ultraljudet! Barnmorskan som gjorde undersökningen var rätt säker på att det var en lite flicka i min mage. Precis som jag haft en känsla av sen plusset!

Efter ultraljudet någon gång kunde Johan få vara delaktig och känna sparkar utanpå magen.

 

24-27/10 åkte vi på en liten kärleks weekend till Paris. Första resan jag någonsin gjort på egen hand. Innan har jag ju varit i Turkiet med familjen, Sydafrika med skolan och Mallorca med mamma. Så nu kände jag mig vuxen även om Johan skötte engelskan åt mig ;)

 

Runt vecka 25 började jag gå in i en depression som hållt i sig. Har i perioder mått riktigt riktigt dåligt och sovit bort dagarna. Men nu sista veckorna har jag mått bättre för jag har vågat öppna mig mer för Johan och folk omkring mig. Jag har fått prata av mig på lasarettet om min förlossningsskräck och fått massa bra tips från folk på internet och runt omkring mig.

Trots att farmor precis gått bort så mår jag bra i min graviditet. Ledsen är jag såklart men för en gångs skull beror det inte på graviditetsdepressionen!

 

Idag är det 2 dagar kvar jag är gravid i v.40 (29+4) men vi får se när den här lilla bebisen vill ut. Just nu känns det som att det kommer dröja då hon verkar trivas i sin mammas mage :)

Vad som skulle varit en vanlig tisdag för två veckor sen blev något helt annat. Tisdag den 4e mars 2014 blir ett datum att lägga på minnet. Min älskade farmor somnade in. Jag snubblade på mållinjen, hon fick aldrig träffa mig och bebisen.

Nu sitter jag här med ångest och frågar mig gång på gång Varför?

"Varför händer det här mig?" "Varför åkte jag inte och hälsade på?" "Varför ringde jag inte?"

Det går inte en dag som jag inte ångrar att jag aldrig åkte upp, vad var jag rädd för? Bebisen har ju inte kommit än, jag kunde lika gärna varit uppe i Mora och spenderat min tid hos farmor.

 

Men nu är det försent. Jag lär få ångra det här resten av livet :(

 

Idag är det 12 dagar sen du lämnade oss och jag har 3 dagar kvar till beräknat förlossning. Vaknade 7.30 med energi så idag har jag dammsugit och skurat golven. Antingen är det solen som gör mig pigg eller så är det som folk omkring säger, att det är dags för en bebis!

Vågar inte hoppas på något just nu. Kan lika gärna dröja 2 veckor till. 2-3 April bir jag igångsatt om bebis inte kommit innan dess.

Kan inte direkt påstå att jag tror på någon Gud men jag ber varje dag att jag ska kunna vara med på Begravningen den 28e iallafall med bebis eller med magen.

 

Magen har iallafall sjunkit som man kan se på bilderna här nedanför (Tagna för 3 dagar sen)

Att vara gravid var absolut inte som jag förväntade mig. Jag gick i tron om att allt skulle vara så gulligt och att det var fint med en stor utbuktande mage, MEN så fel jag hade!

Det är inte "gulligt" att vara gravid och det är verkligen ingen dans på rosor. 262 dagar har jag gått och burit på det här barnet och mestadels av tiden gått med fruktansvärd ångest.

Graviditetsdepression är inget man ofta talar om och ingen hade berättat att det existerade. Vissa dagar vill jag inte kliva upp ur sängen, vill bara sova och för ett tag glömma allt. Andra dagar mår jag bättre och orkar hitta på saker, men då är magen bara ett enda stort hinder.

 

Det är tungt nu, jag får ont i ryggen och måste böja mig över frysdiskar i mataffärer för att vila. Jag har svårt att ta mig fram, går in i dörrkarmar och slår i magen lite överallt. Kommer inte in i bilen om inte Johan backar ut den ur parkeringsfickan först och det tar TID att sätta sig med rumpan före för att sen slå i skallen i bilplåten innan benen, ett i taget, måste lyftas in med hjälp av armarna vissa gånger :(

 

Jag har mindre än 3 veckor kvar till beräknad förlossning men jag orkar inte mer, vill inte mer! Hade jag valt att tacka ja till ett Kejsar snitt så hade det inom en vecka varit över nu. Men jag vill inte bli snittad, jag vill föda naturligt, vill få mitt barn på bröstet, vill att allt ska vara över.

 

Inte blir de bättre av alla hormoner heller, jag är känslig för kommentarer, känslig för andra människors åsikter. Trött på att bli idiot förklarad via facebook. Trots att de kanske inte är illa menat så kan jag ligga och gråta för det som just skrivits under mina status uppdateringar.

 

Jag spyr på mamma grupperna på facebook. Irriterar mig på alla spydiga människor som finns där. Jag är konstant avundsjuk på dom tjejer som skriver att det äntligen är dags, att dom är påväg till förlossningen, att bebisen är född, vad den väger och hur lång den är. Jag vill bara dra täcket över huvudet och försvinna. Känns som att det aldrig blir min tur, alla bara tränger sig före i den oändliga "kön" jag ser framför mig. Jag blir förbannad och förtvivlad när någon som är beräknad efter mig redan fått barn.... 

 

Inte nog med allt det här, jag har en nära släkting som är i riktigt dåligt skick. Jag går dag ut och dag in och oroar mig, får panik när mobilen ringer, rädd för att denna underbara människa aldrig kommer få hinna träffa sitt barnbarnsbarn.

 

 

Ja nu är jag gnällig... men jag mår så in i helvete dåligt och jag orkar inte vänta mer. Orkar inte vara såhär nere längre...

 

Vecka 38(37+0)