Vill inte längre
Att vara gravid var absolut inte som jag förväntade mig. Jag gick i tron om att allt skulle vara så gulligt och att det var fint med en stor utbuktande mage, MEN så fel jag hade!
Det är inte "gulligt" att vara gravid och det är verkligen ingen dans på rosor. 262 dagar har jag gått och burit på det här barnet och mestadels av tiden gått med fruktansvärd ångest.
Graviditetsdepression är inget man ofta talar om och ingen hade berättat att det existerade. Vissa dagar vill jag inte kliva upp ur sängen, vill bara sova och för ett tag glömma allt. Andra dagar mår jag bättre och orkar hitta på saker, men då är magen bara ett enda stort hinder.
Det är tungt nu, jag får ont i ryggen och måste böja mig över frysdiskar i mataffärer för att vila. Jag har svårt att ta mig fram, går in i dörrkarmar och slår i magen lite överallt. Kommer inte in i bilen om inte Johan backar ut den ur parkeringsfickan först och det tar TID att sätta sig med rumpan före för att sen slå i skallen i bilplåten innan benen, ett i taget, måste lyftas in med hjälp av armarna vissa gånger :(
Jag har mindre än 3 veckor kvar till beräknad förlossning men jag orkar inte mer, vill inte mer! Hade jag valt att tacka ja till ett Kejsar snitt så hade det inom en vecka varit över nu. Men jag vill inte bli snittad, jag vill föda naturligt, vill få mitt barn på bröstet, vill att allt ska vara över.
Inte blir de bättre av alla hormoner heller, jag är känslig för kommentarer, känslig för andra människors åsikter. Trött på att bli idiot förklarad via facebook. Trots att de kanske inte är illa menat så kan jag ligga och gråta för det som just skrivits under mina status uppdateringar.
Jag spyr på mamma grupperna på facebook. Irriterar mig på alla spydiga människor som finns där. Jag är konstant avundsjuk på dom tjejer som skriver att det äntligen är dags, att dom är påväg till förlossningen, att bebisen är född, vad den väger och hur lång den är. Jag vill bara dra täcket över huvudet och försvinna. Känns som att det aldrig blir min tur, alla bara tränger sig före i den oändliga "kön" jag ser framför mig. Jag blir förbannad och förtvivlad när någon som är beräknad efter mig redan fått barn....
Inte nog med allt det här, jag har en nära släkting som är i riktigt dåligt skick. Jag går dag ut och dag in och oroar mig, får panik när mobilen ringer, rädd för att denna underbara människa aldrig kommer få hinna träffa sitt barnbarnsbarn.
Ja nu är jag gnällig... men jag mår så in i helvete dåligt och jag orkar inte vänta mer. Orkar inte vara såhär nere längre...
Vecka 38(37+0)Kommentarer
Jennifer säger:
Ååh gud! Känner precis samma som dig! Jag kan börja gråta Bara för gråtandets skull, jävla hormoner! Allt känns hopplöst och jag kan faktiskt bli ledsen över att se magen i spegeln... men det är ju inget man erkänner för då kommer väl folk hoppa på en med kommentarer. Det är inte så att jag blir ledsen över bebisen jag blir så less på att vara gravid! Och ja vi vet att det snart är över men bara för att man säger så så blir det inte bättre, för tiden dit känns som en evighet!
Trackback